Ett bidlag bestod av 8-10 familjer. När en person dött samlades
de äldre kvinnorna till att lägga den döde i ordning i kistan.
Att "lägga fram" var ett hedersuppdrag för den ledande. Liket
skulle smyckas med grönt och blommor, kanske från någon
krukväxt e.d.. Den svarta kistan hade far hämtat vid stationen,
då den kom med tåget från Klinte möbelaffär.
På begravningsdagen stod kistan öppen, sommartid i trädgården,
vintertid i någon kammare. Far hade hämtat likvagnen från
kyrkans magasin, hästarna var nyryktade, de bästa selarna var
putsade med trippelsten och utgången från gården prydd
med enris. Prästen höll en kort andakt, "sjöng ut liket"
och en procession av hästskjutsar gav sig iväg. Längs vägen
hade enris lagts ut i två ränder ev med någon blomma eller
ett kors i mitten. Före begravningen hade en s.k. inbjudare cyklat
och bjudit till begravning och lämnat ett sorgbrev med svarta kanter
till
släktingar och grannar. De inbjudna skulle ha med sig sändningar
i form av ägg, smör, grädde, bakverk m.m., vilket husmor
skulle hålla reda på för att gälda igen. I begravningshuset
skulle det slaktas gris eller kalv till all mat, som kokarmor skulle laga
till med hjälp av diskerskor och skaffare. Före "utsjungningen"
av liket skulle det bjudas på en enklare måltid. Efter kyrkhögtiden
bjöds det på stort matbord och senare på kaffebord med
mängder av bakverk. Man fick även kakpåse med hem, och
en sorgkaramell, liknande julgranskaramell, men med svartvitt papper med
en änglabild på. Dagen efter bjöds de, som inte kunde komma
på begravningsdagen på s.k. andredag, men då bara på
kaffe. Det var nog svårt att härbärgera alla hästar.
Man fick t.ex. låna plats hos grannarna. Ev fick hästarna bindas
ute och hade då filtar på sig. På senare hälften
av 40-talet, när bensinen blev fri, då kom bilarna att överta
processionen och likvagnen ersattes av begravningsbilar. Begravningsentrepenören
övertog alla förberedelser och även minnesstunden hölls
i församlingshemmen.
En epok var slut.