Värnpliktstiden på Gotland
av
Gunnar F. Jonsson

Innehåll

Värnpliktstiden på Gotland
Mitt vittnesbörd i det militära
Första permissionsdagen. Jag träffar Gerda
Kontakt med Visby friförsamling
Min lön under värnplikten
Jag får besök från fastlandet. Gerda tar plats i Slite
Hem- och familjeförhållanden
Vårt bröllop
 



Värnpliktstiden på Gotland

Året 1907 blev för mig i flera avseenden mycket betydelsefullt. Jag skulle ju då fylla 21 år och var alltså skyldig att göra min värnplikt. Normalt borde den ha skett vid något av regementena här i Stockholm. Detta skulle ha medfört att jag hade måst avbryta mitt arbete vid kartverket under tre perioder under de närmaste åren och detta ansågs av flera skäl som mindre lämpligt. Kunde jag däremot bli kommenderad till Gotland som fastlandsbeväring, skulle jag få göra hela min värnpliktstjänstgöring (180 dagar) i en följd.

En av mina kamrater, Ivan Hedlund, som kommit till kartverket ett år före mig, men som var född samma år som jag (vi hade för övrigt varit klasskamrater i Norra Latin) hade också samma önskan. Hos kartverkschefen överste Melander gjorde vi en framställning i saken. Han skrev ett intyg att det skulle vara fördelaktigt för kartverket, om det kunde ordnas på detta sätt med vår tjänstgöring. Med ett sådant papper i handen, underskrivet av en överste i Generalstaben, var det inte svårt att få saken ordnad på rullföringsexpeditionen.

Inryckningen skulle ske tidigt på våren - de första dagarna i april. En gång i månaden hade vi då sedan den 1 januari fått gå in till kassaredogöraren och hämta en hundralapp i månadslön. Men hur skulle det bli under det halvår, som vi skulle ligga borta? Därom var ingenting sagt, och vi vågade inte fråga.

Så kom då den dag då vi skulle resa. Det blåste och stormade och var kallt, och båten som skulle föra oss över var en av Gotlandsbolagets minsta och föga sjödugliga båtar. Den hette "Visby" och skulle gå från Norra Blasieholmshamnen. Anhöriga och vänner till beväringarna kom ned för att ta farväl.

Bland de avskedstagande var också en av mina bästa vänner från Rörstrand, Manne Gustafsson (Grenhammar). Han kom i sista stund och hade med sig en hälsning från fröken Lovisa Funke, en av de mest verksamma i Rörstrands församling, som jag sedan några år tillhörde. Hon hade ett par goda vänner i Visby, två systrar  Maria Molin och Ellen Holmberg, som hon ville att jag skulle besöka, när jag kom dit. För säkerhets skull hade hon skrivit deras adress på en lapp, som Manne räckte mig, strax innan båten kastade loss. Där stod "Fiskargränd 7".

Det blev en mycket svår och stormig resa, den värsta som jag varit med om, och de flesta av resenärerna, som uteslutande utgjordes av militärpersonal, var redlösa av sjösjuka.

Men även den värsta resa har ett slut. Så också denna. När morgonen grydde, fick vi se Visby dyka upp för våra ögon som en overklig sagostad med sina murar, tinnar och torn. Så kom vi då i land, bleka och eländiga efter nattens strapatser. Det var säkerligen en bedrövlig syn att se oss, där vi stod uppställda på kajen i väntan på avmarschen till kasernerna på Visborgsslätt. Det var inte bara stockholmare utan också skåningar, västmanlänningar och andra nationaliteter, som ingick i gruppen.

Så kom vi då fram till Visborgsslätt, förläggningsorten för det infanteriregemente som då bar numret I 27. Vi fördelades på olika kompanier. Stockholmarna kom på 5:e kompaniet, vars chef var kapten Bohlin, en mycket fin och sympatisk officer. Våra underofficerare var fanjunkare Böttiger och sergeant Nyberg.

Det var en helt ny värld vi kom in i. Vi fick lämna ifrån oss våra civila kläder och tilldelades i stället uniformer. Det var illa medfarna persedlar, som nog motsvarade öknamnet "lumpen". Så fick vi anvisning på våra logement och vilka platser vi skulle ha där. Mellan sängarna stod höga skåp, delade i två halvor, så att varje man hade en halva. där han kunde förvara sina uniformer och privata saker. Vi uppmanades att skaffa lås till dessa skåp, så att obehöriga inte kunde ta sig in där. Man hade hört av äldre kamrater, som tidigare fullgjort sin värnplikt, att det gällde att vara försiktig, så att man inte blev bestulen.

Kl. 6 nästa morgon gick reveljen och kl. 6.30 skulle man vara i ordning, ha bäddat sin säng och stå uppställd i korridoren för att hålla korum, innan marscherade till matsalen för att få morgonkaffe.

Första morgonen hände mig ett pinsamt missöde. Jag hade på kvällen hängt in mina byxor i skåpet och skjutit igen det självstängande hänglåset utan att tänka på att nyckeln till detsamma låg i byxfickan! Där stod jag nu i underkläderna och visste inte hur jag skulle bära mig åt. Av en av de äldre korpralerna fick jag låna en fil och började bearbeta bygeln till låset. Men innan jag hunnit igenom det kraftiga stålet, kom en annan korpral och lyckades bända upp skåpdörren så pass mycket att jag kunde dra ut byxorna genom öppningen och komma åt nyckeln och låsa upp. Jag kom för sent till korum förstås, och fruktade att jag skulle få arrest, men befälet nöjde sig med en förmaning för den här gången. Och glad var jag. För säkerhets skull förvarade jag sedan en reservnyckel på annan plats.

Under den första tiden fick vi inte alls lämna kasernområdet. Vi skulle först lära oss de elementära grunderna för hur vi skulle uppträda under permission, och - inte minst viktigt - hur vi skulle hälsa på våra överordnade och vilka vi var skyldiga att ge honnör.

Sedan vi blivit orienterade i de närmaste omgivningarna fick vi så en dag i samlad trupp marschera in till Visby och under sakkunnig ledning bese dess berömda ruiner och andra sevärdheter. Nu såg man ju på allt med en mera vaken blick och ett större intresse än vad man hade gjort den första morgonen, då man för första gången hade satt fötterna på Gotlands jord.



Mitt vittnesbörd i det militära

Innan jag ryckte in till värnpliktstjänstgöring hade jag klart för mig, att det var mycket viktigt, att jag redan från början visade. att jag, trots all skröplighet, dock ville vara en kristen. Jag gjorde det genom att första kvällen i logementet böja mina knän och bedja min aftonbön. Det kostade på att så göra, ty jag var av naturen rätt blyg, och jag kände att det väckte en viss uppmärksamhet. Men jag tror att jag genom att på så sätt bekänna färg, vann respekt bland kamraterna. Jag blev också ofta beordrad att läsa "Fader vår" vid korum. Att ta upp psalmen kunde jag dock inte. Därtill är jag för omusikalisk.

Snart kom jag dock underfund med att jag inte var den ende bland de nyinryckta, som ville vara en kristen, utan jag lärde känna flera trosfränder, både på vårt kompani och på de andra kompanierna. Bland dem var också en spårvägsman, Albin Allard. Han tillhörde ungdomsföreningen i Södra missionshuset - nuvarande Andreaskyrkan.



Första permissionsdagen. Jag träffar Gerda

Den första söndagen vi fick permission för att fara in till stan, gjorde Albin och jag sällskap. Allesammans hade vi nu fått permissionsuniformer och vi kände oss därför riktigt uppsträckta, när vi gav oss i väg. Albin hade också rekommendationer med sig från Stockholm och jag hade ju Lovisa Funkes adressuppgift att gå efter.

Vi bestämde oss först för att söka reda på Fiskargränd 7. På en stadsplan över Visby, som vi skaffat oss, fann vi att det var en kort liten gatstump, som låg i närheten av Botaniska trädgården. Vi begav oss dit och läste på husnumren till de små stugorna, men någon med nummer 7 fanns inte. Adressuppgiften var tydligen felaktig.

Nå, då fick vi väl söka kontakt med den som Albin fått anvisning på. Det var en frisör, som hette Emil Djerfson. Han bodde på Adelsgatan och det huset var det ingen svårighet att finna. Där blev vi mycket väl mottagna av honom och hans fru Hilda. Vi talade då om att vi på förmiddagen varit i Fiskargränd och sökt efter en fru Holmberg och en fröken Molin, som jag fått anvisning på men inte kunnat finna. "Dem känner vi mycket väl, de sköter vaktmästarsysslan i Norra missionshuset, där vi är medlemma och om ni går dit till kvällsmötet, så träffar ni dem. Men de bor inte i Fiskargränd 7 utan i Finngränd 7".

Vi gjorde så. De bjöd hem oss efteråt och där träffade vi en halvyster till dem  Gerda Molin. Hon var betydligt yngre än sina halvsyskon, född i ett senare äktenskap. Nu var hon föräldralös och sedan ett tiotal år bosatt hos sina halvsystrar i Visby.

Detta var första gången jag såg henne, som sedan skulle bli min hustru och som i ett livslångt äktenskap skulle vara förenad med mig.



Kontakt med Visby friförsamling

Genom vår kontakt med dessa nyförvärvade vänner kom Albin och jag och flera av våra troende kamrater bland årets värnpliktiga i nära kontakt med den verksamhet som bedrevs av Visby friförsamling i Norra missionshuset. Det fanns där en livskraftig ungdomsförening och i denna blevo vi medlemma under värnpliktstiden. Predikant och föreståndare vax vid den tiden en äldre man, Henrik Boman, Han var mycket omtyckt av både gamla och unga.

I ungdomsföreningen lärde vi känna flera glada och trevliga ungdomar, och vi blev ofta bjudna som gäster i deras hem. Utom de förut nämnda Djrefsons och Molin var det Johanssons på Klinten och Wassbergs, som bodde på Adelsgatan.

Johanssons bodde på Norra Murgatan, där husfadern, farbror Jonas, hade en cykel- och mekanisk verkstad alldeles intill östra stadsmuren. Farbror Jonas var en av de ledande i friförsamlingen och verksam bl.a. som söndagsskollärare. Hans hustru var sjuklig sedan många år och kunde inte delta i verksamheten. I familjen flera barn, fyra döttrar, Anna, Berta, Elsa och Rut, samt en son, Natanael. I det hemmet blev man alltid mottagen med öppenhet och kände en god kristen gemenskap.

P.A. Wassberg hade, om jag fattat rätt, tidigare varit predikant. Nu hade han en missionsbokhandel i Visby. Han var storväxt och hade ett långt patriarkskägg. Till naturen var han sträv och sträng och man kände stor respekt för honom. Han hade varit gift tidigare och hade flera barn i båda äktenskapen. Vid vår tid i Visby var endast de yngre barnen hemma. De, som vi hade mesta kontakten med, var döttrarna Lydia, Maja och Ruth samt också i någon mån med den yngsta, Judith.

När vi hade möjlighet därtill, var vi med på gudstjänsterna i missionshuset. Ofta gjorde vi ungdomar sällskap efter mötet på kvällspromenader i staden eller dess närmaste omnejd. Hamnen, Strandpromenaden och Botaniska trädgården var omtyckta mål. Gerda, som av sina halvsystrar var ålagd att vara tidigt hemma, måste ofta försaka dessa stunder av god kamratlig gemenskap. Det blev mera sällan vi hade tillfälle att mera förtroligt tala med varandra. För övrigt tror jag inte att någon av oss ännu var klart medveten om sina känslor, utan vi tyckte bara att det var roligt att utbyta tankar i olika frågor.

Åtminstone vid ett tillfälle gjordes det för Gerdas del ett undantag från regeln om tidig hemkomst. Det var då den årliga sommarkonferensen hölls i Stånga socken på mellersta Gotland. Dit samlades då en väldig skara frikyrkliga från olika delar av ön. En hel söndag på sommaren en gick då extratåg med både äldre och yngre till den bestämda mötesplatsen. Det fanns ju varken bilar eller bussar på den tiden utan mån fick begagna sig av de olika järnvägslinjerna. Från Visby gick tåget tidigt på morgonen. Det bestod av många vagnar. Närmast loket gick vanliga täckta tredjeklassvagnar. Sedan följde en lång rad öppna lastvagnar med lösa bänkar. Där satt mest unga människor. Det var glädje och fröjd i hela skaran. Man sjöng av hjärtans lust och sången fortplantades från den ena vagnen till den andra, under det att tåget med måttlig fart rullade fram på den smalspåriga banan. Det var en syn som kunde föra tankarna till Israels barn, när de under psalmsång var på väg upp till templet i Jerusalem.

Gerdas systrar var också med, men i likhet med åtskilliga av de äldre for de hem med ett tidigare tåg. Ungdomarna skulle resa med sista turen. Gerda fick då också mot vanligheten dröja tills dess. Det var en underbart vacker hemfärd i den ljusa sommarnattsskymningen. Hur Gerda tog sig hem till Finngränd har jag inget minne av. Vi beväringar måste skynda oss åt motsatt håll för att hinna hem till kasernen innan vår permissionstid gick ut.



Min lön under värnplikten

I början av detta avsnitt av mina minnesanteckningar nämnde jag, att Ivan Hedlund och jag var mycket undrande om vi skulle få behålla vår avlöning från kartverket under värnpliktstiden. Döm om vår glädje när vi vid slutet av första månaden fick en postanvisning på 100 kronor och att denna generositet fortsatte hela sommaren en ut. Från regementet fick vi bara 20 öre om dagen, som utbetalades tre gånger i månaden. I jämförelse med de av kamraterna, som inte hade någon annan inkomst var ju vi mycket gynnade och kunde t.o.m. vara långivare åt de sämre lottade. Ivan Hedlund hyrde ett privatrum alldeles intill kasernområdet, dit han kunde dra sig tillbaka på sin fritid. För min del köpte jag av farbror Johansson en cykel, den första jag ägt. och som fick göra tjänst i många år. Den kostade 150 kronor och gav mig möjlighet att lätt och behändigt komma in till Visby på mina permissionsdagar utan att jag behövde anlita den primitiva rälsbussförbindelse som då för tiden fanns mellan staden och kasernerna.



Jag får besök från fastlandet. Gerda tar plats i Slite

Det skulle föra alltför långt att i detalj berätta om alla mina upplevelser under min värnpliktstid på Gotland. Men ett par saker ytterligare bör jag kanske nämna om från denna minnesrika sommar.

Den ena händelsen gäller midsommaren. Jag hade fått permission över helgen och det var jag synnerligen glad åt. Jag väntade då nämligen ett mycket kärt besök. Min far och min syster Rakel skulle komma över på ett par dagar och hälsa på. Det var första gången som de var i Visby och jag fick nu visa dem omkring i den gamla staden, som jag vid den tiden hunnit bli rätt hemmastadd i. Även om besöket blev kortvarigt, kändes det i alla fall mycket uppmuntrande att få denna kontakt med föräldrahemmet igen.

Det andra, som jag vill berätta om, gäller något som kom att få avgörande betydelse för hela mitt framtida liv.

Mot slutet av sommaren talade Gerda om, att hon skulle komma att lämna Visby för en tid. Hon hade nämligen tagit plats hos en firma i Slite och kunde därför inte komma hem så ofta i fortsättningen. Det kändes för mig som en stor besvikelse. Allt eftersom jag bättre och bättre lärt känna henne, hade jag också mer och mer kommit att uppskatta henne och värdera hennes sällskap. Och nu skulle våra vägar skiljas och kanske aldrig korsas mer.

Så blev det dock inte. Någon tid innan min värnpliktstid skulle sluta, fick jag nämligen ett brev. Det var avstämplat i Slite och det gjorde mig mycket glad. Jag förstod därav att också Gerda hade ett visst intresse för mig liksom jag hade för henne. Detta gav mig mod att fortsätta korrespondensen och den brevväxling som nu började, ledde till att jag våga komma fram med en fråga, om hon ville förena sina öden med mina.

Om detta ämne får jag skriva mera, när jag kommer till att tala om våra hem och familjeförhållanden.

När i september dagen var inne då vi skulle "mucka" begärde vi några stycken att få göra hemresan på egen bekostnad, vilket beviljades. Därigenom kunde vi följa med en tidigare båtlägenhet och undgick på så sätt en mycket besvärlig överresa, som försenade våra kamrater högst väsentligt.



Hem- och familjeförhållanden

Som jag i det föregående nämnt lärde jag känna min hustru under min värnpliktstid på Gotland sommaren 1907. Ingenting blev dock sagt oss emellan vid den tidpunkten. På hösten samma år, sedan jag kommit tillbaka till Stockholm, skrev jag ett friarbrev till henne. Inom parentes sagt var jag vid den tiden mycket blyg av mig och skulle knappast ha kommit mig för att framställa min fråga muntligt. Men med pennan i hand gick det lättare. Jag väntade med stor spänning på hennes svarsbrev och när det kom tog jag det med mig ned i Karlbergsparken och satte mig där på en soffa och läste det för mig själv i stillhet.

I sitt brev förklarade hon att hon inte kunde utan vidare ge mig ett jakande svar. Orsaken var att hon var osäker på sitt hälsotillstånd. Hon hade nämligen gått under läkarbehandling för en befarad lungtbc. Hon ansåg därför att vi borde vänta och se hur det utvecklade sig.

Vår brevväxling fortsatte ännu ett par år och under väntanstiden träffades vi ett par gånger. Först på midsommaraftonen 1909 förlovade vi oss i mitt föräldrahem.

På grund av flera orsaker - bl.a. min fars frånfälle - dröjde det sedan ytterligare fyra år innan vi den 6 juni 1913 definitivt förenades med varandra.



Vårt bröllop

Dagboksanteckningar för tiden 6 juni - 9 juli 1913

 
I en gammal anteckningsbok från år 1913 har jag funnit början till dagboksanteckningar från den första tiden av vårt äktenskap. De är förda med stenografi och skildrar i detalj bröllopet, som ägde rum den 6 juni 1913. Tyvärr blev de ej fullföljda utan kvarstår som ett minnesmärke över huru goda föresatser mycket snart svikas.

Jag återger dem här i det skick jag fann dem i min gamla anteckningsbok.
 

Den 6/ 1913
 
Varför jag just denna dag börjar mina anteckningar torde kanske kräva en liten förklaring. Mitt liv har från och med den 6 juni 1913 kommit in i ett alldeles nytt skede: Jag har blivit en gift man. Jag och min Gerda, som i mer än fem år har varit bekanta, ha i dag blivit i äktenskap förenade. Vad detta vill säga, torde inte vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt uttrycka inom ramen av några kortfattade dagboksanteckningar, och allra minst skulle jag väl kunna säga det i dag. då jag först nu börjat pröva på det. Om några år skulle jag måhända kunna vara i stånd till att någorlunda riktigt framställa saken. I dag vill jag bara lämna en kort skildring av själva bröllopshögtiden.

Bröllopet, som bekostades av Gerdas systrar Ellen och Maria, hölls på hushållsskolan Jakobsbergsgatan 15. Det var alltigenom mycket trevligt. Sedan gästerna samlats serverades först kaffe. varefter vigseln ägde rum. Den förrättades av min konfirmationspräst, hovpredikanten Fredrik Hammarsten. Han gav oss till minnesord det ställe i Nya testamentet, där Jesus säger till sina lärjungar: "Bedjen och eder skall varda givet, söken och I skolen finna, klappen och eder skall varda upplåtet''. Måtte vi i livets skiften komma ihåg dessa ord och taga dem till oss!

Efter vigseln bjöds på förfriskningar, varefter följde en stunds samkväm, då vi fingo mottaga lyckönskningar på vers och prosa från de närvarande gästerna. Tal hölls av red. August Bohman, av predikanterna C.A. Hjertqvist, Henrik Bohman och Enok Forsberg samt av mina vänner F.Funke, Walfrid Eriksson och Bror Svensson.

Vid supén, som serverades kl. 1, uppläste Bror Svensson i egenskap av värd, telegrammen, 47 till antalet. Under aftonens lopp bjöds dessutom på musik, dels av David Svensson och dels av Gerdas syster Ester.

Som värdinna hade Ester Svensson varit vänlig att tjäna. Strax efter halv tolv på kvällen gjorde vi uppbrott för att begiva oss till vårt trevna hem vid Karlbergsvägen, där vi inträdde vid gryningen till en ny dag. En ny tid hade på samma gång brutit in för såväl Gerda som för mig. Må Gud hjälpa oss båda att kunna vara varandra ett stöd i livets strid. Det är vår innerliga önskan och bön.


Den 7/6 1913

 
I dag är det lördag och första dagen som gifta i eget hem. Innan vi ännu hunnit stiga upp, kommo mamma och Rakel och bjödo oss kaffe på sängen. Det smakade mycket bra. Sedan stego vi upp och gjorde oss i ordning. varefter vi foro till Östermalm för att uträtta ett par ärenden. På middagen voro vi bjudna till Svenssons på Birkagatan. och sedan vi ätit foro vi till Immanuelskyrkan för att övervara yttre missionens fest. Värmen i kyrkan var emellertid så olidlig, att vi endast kunde stanna en kort stund.
Den 8/6 1913
 
Denna första söndag som gifta förlopp ganska stilla och lugnt. Kl. 11 gingo vi till missionshuset för att höra på predikan. Ellen och Maria, som varit i Immanuelskyrkan, kommo sedan hem till oss för att spisa middag. Svenssons på Birkagatan samt Lovisa Funke voro sedan bjudna att tillsammans med Ellen och Maria dricka kaffe hos oss. De kommo också på utsatt tid, och vi hade en riktigt trevlig stund tillsammans. När klockan led mot sex. gingo vi tillsammans till missionshuset igen. Ellen och Maria foro därefter ifrån oss och vi gingo hem till oss.
Den 9/6 1913
 
Efter att ha varit ledig sedan strax före bröllopet började jag i dag mitt arbete igen.


Den 10/6 1913

 
På eftermiddagen efter arbetstidens slut reste Gerda och jag ut till Fransåker för att hälsa på Ester och hennes moster, Som det regnade ganska duktigt, möttes vi vid Odensala station med skjuts, men ack en sådan skjuts! Den såg ryslig ut. Men det var inte Fransåkersbornas fel.

Vid vår framkomst voro Ellen och Maria redan där. De hade rest ut redan i morse. Samtidigt med oss kom Esters fästman, sergeant Johan Broberg, dit. Det blev på så sätt nästan ett litet släktmöte. Samvaron där ute var också mycket trevlig. Vi undfägnades med middag och kaffe m.m. samt fingo dessutom höra musik av Ester och för övrigt fingo vi språkas vid så gott vi kunde. Vid 10-tiden på kvällen reste Gerda och jag hem.
 

Den 11/6 1913
 
I dag har Ellen och Maria rest hem till Gotland igen. De foro med tåg till Nynäs för att därifrån fortsätta med båt hem. Det fanns inte möjlighet att övertala dem att stanna kvar ännu någon tid, fastän de inte hade någon särskild brådska hemma. Men det är nog så: Borta bra, men hemma bäst.


Den 14/6 1913

 
För att få ett litet minne från vårt bröllop gingo Gerda och jag till en fotograf (vid Norrmalmstorg) för att bli förevigade i bröllopsstassen. Korten blevo emellertid mycket misslyckade och vi hade ingen lust att göra om det igen.

På kvällen gingo vi till Skansen. Där var mycket härligt. Denna dag var också min sista arbetsdag före semestern.
 

Den 15/6 1913 Lördag
 
Denna dag, som var mycket härlig, tillbragte vi ute vid Huddinge. Vi hade mat med oss och stannade där hela eftermiddagen och kvällen.


Den 16/6 1913

 
Semesterns första dag. Jag höll mig hemma och pysslade med litet av varje.


Den 17/6 1913

 
I dag besökte vi en basar vid Tomteboda. Den var anordnad av Solna missionssyförening, som tant Fagerell tillhör. Själva försäljningen hölls i institutets gymnastiksal. Där fanns rätt mycket att köpa, men kundernas antal var ganska ringa. På e.m. hade det dock varit flera där, sade de, och de hoppades att resultatet i alla fall skulle bli ganska gott.
Den 18/6 1913
 
Rakels semester började i går, och i dag reste hon och Ernst ned till Västergötland för att tillbringa tre veckor där i han föräldrahem. Det kommer säkert att bli mycket trevligt för dem båda. Både mamma, Gerda och jag voro nere vid tåget för att säga dem farväl.


Den 21/6 1913

 
På kvällen togo mamma, Gerda och jag kaffe med oss och gingo ut till sluttningen utmed Karlbergskanalen mitt emot Nytomta. Där sutto vi sedan ganska länge. Det var mycket skönt väder och kändes så uppfriskande att få vara ute en stund.


Den 22/6 1913 Söndag

 
På förmiddagen hörde vi Kasimir Johansson predika i Betaniakyrkan på Kungsholmen. Kasimir år nu studerande i Betelseminariet. På eftermiddagen voro vi me på möte i Haga. Där träffade vi en kamrat till Gerda, Sofia Jansson, och hennes syster. Vi inbjödo dem att följa med hem till oss, vilket de också gjorde. De stannade ganska länge och vi bjödo dem på te.


Den 23/6 1913 Midsommarafton
 

Denna dag, som för oss har särskild betydelse, då den är vår förlovningsdag, var i år mycket skön.

På kvällen voro vi med på en mycket lyckad utfärd till Kungshatt. Det var Immanuelskyrkans, Walhallas, Kungsholms och Rörstrands ungdomsföreningar som hade anordnat den. Två båtar hade förhyrts; den ena gick från Riddarholmen och den andra från Munkbron. Vi följde med den senare, som avgick kl. 8.30 e.m. Kvällen var förtjusande.

Sedan vi omedelbart efter framkomsten druckit kaffe, gingo vi upp på Hattberget där ett mycket gott möte hölls. Det inleddes med bön av pred. Hjertqvist, varefter pred. Nordstrand höll ett utmärkt fosterländskt föredrag. Pred. Henning Andersson talade sedan en stund över ett bibelord. Immanuelskyrkans nya sextett bidrog till att göra utfärden ännu trevligare. Kl. 12 på natten lämnade båda båtarna Kungshatt och strax efter kl. 1 voro Gerda och jag hemma igen.


Den 24/6 1913 Midsommardagen

 
Gerda och jag tillbragte hela denna dag i Haga. Jag var nämligen marskalk vid det stora mötet där. Mamma hade rest ut till Lyran för att hälsa på trädgårdsmästare Johanssons.


Den 25/6 1913

 
Vi voro uppe ganska tidigt i morse för att göra oss i ordning till en resa. Vi skulle nämligen tillbringa återstoden av min semester på Stockäng i Södermanland. Kl. 8.38 gick tåget som skulle föra oss till Mellösa, där vi möttes med (rodd)båt av Sven Valberg. Våra gamla vänner Erikssons på Stockäng mottogo oss mycket hjärtligt, och vi kände att vi voro välkomna hit. Vi fingo bo i samma rum som vi begagnat vid tidigare vistelse på stället. Mamma och pappa hade bott där 1909 och pappa ensam 1910, då han dödssjuk måste resa hem. Även Rakel och jag hade bott en period där något senare.

Vädret, som under resan varit idealiskt, blev mot kvällen betydligt sämre, ty det började regna. Från lantmannens synpunkt var detta ingalunda något att beklaga. Tvärtom! De hade så länge önskat att få regn, att de nu blevo mycket glada. Och då hade ju vi stockholmare, som bara kommit ut för att roa oss, ingen orsak att klaga.


Den 27/6 och 28/6 1913

 
Regn!
Den 29/6 1913 Söndag
 
Trots regnet reste vi på förmiddagen över Mellösasjön med roddbåt för att vara med på gudstjänsten i kyrkan. För att jag inte skulle skada min ring under rodden tog Gerda hand om den. När vi drog upp båten på andra stranden, tappade hon ringen, och vi sökte länge efter den bland gräs och stenar. När det såg som mest hopplöst ut. kom hon att titta i sitt paraply, som hon bar i handen, och där låg den. Vi gick då upp till kyrkan.

Efter gudstjänsten sökte vi upp fru Erik Eriksson (maka till sonen till Erikssons på Stockäng). De har en villa inte långt från kyrkan. Erik, som har tbc, är nu på sanatorium sedan mitten av april. Få se om han skall kunna bli så bra, att han kan få leva hos de sina ännu någon tid.

(Tillägg 1965): Erik Eriksson hade 1910 ett litet småbruk i Mellösa, fastän han redan då var lungsjuk. Samtidigt skaffade han sig extra inkomst som amatörfotograf. Som dragare i jordbruket använde han ett par kor!

(Av anteckningar i en kassabok från sommaren 1913 framgår att Gerda och jag gjorde en rätt lång fotvandring till trakter, där Gerdas far och hennes halvsyskon bott. Jag kompletterar därför mina minnesanteckningar här med stöd av dessa uppgifter.)


Den 8/7 1913

 
Efter en lång fotvandring från Mellösa kom vi denna dag till Vadsbro i Södermanland. Från stationen där tog vi tåget till Örebro. Där hade Gerda bott en kortare tid då hon blev föräldralös hos en gammal faster, som vi trodde var död för flera år sedan. Fastern hette Fredrika Molin och var född år 1823 och alltså vid vårt besök 90 år. Trots denna höga ålder skötte hon sitt lilla hem, ett rum och kök. Själv låg hon i köket. Rummet hyrde hon ut till en ungherre. Förutom den hyra hon på så sätt fick in, skaffade hon sig en liten extra inkomst genom att baka pepparkakor till avsalu. Faster Fredrika var aldrig gift. Hon levde ytterligare ett par år efter vårt besök.

Ytterligare en gammal faster till Gerda träffade vi. Hon hette Lovisa och var född troligen 1825. Hon hade varit gift med en fånggevaldiger Sandsten. Det hus de bodde i hade Gerdas far byggt och sedan skänkt till Sandstens, som hade stor familj (fem döttrar och två söner).

Efter besöket hos dessa släktingar tog vi oss en promenad i staden, åt lunch på en matservering och skaffade oss ett hotellrum för natten.


Den 9/7 1913
 

Sedan vi ätit frukost, besökte vi Örebro länsmuseum m.m. Vi hade för avsikt att resa hem till Stockholm med båt på natten. När vi skulle gå till hamnen, regnade det så häftigt att vi måste ta en droska ned till båten. Vi foro genom Hjälmaren och kanalen därifrån till Mälaren och hem till Stockholm.

Därmed slutade vår lilla bröllopsresa.