Far och son i två världar

av Sten Almqvist

ur "De hundra kyrkornas ö" 1995 s. 101-109






I en tidigare utgåva av "De hundra kyrkornas ö" (1993) har jag haft tillfälle att berätta om gotlänningar som blev pastorer i den svensk-amerikanska Augustanakyrkan. Denna kom att räknas som den amerikanska motsvarigheten till Svenska kyrkan.

Vid sidan av detta samfund med dess omfattande organisation, grundades ytterligare ett samfund med djupa rötter i den Lutherska trosuppfattningen, nämligen episkopalkyrkan. De svenska församlingarna var ganska få, men ingick som självständiga "socknar" inom den större amerikanska enheten. Det var mestadels amerikaner som besatte biskopsämbetena. Som synes bibehöll man till skillnad från Augustanakyrkan, detta ämbete, varför man nog kan se dessa församlingar som representanter för ett mer högkyrkligt tänkande.

Även inom detta samfund kom en gotlänning att spela en viss roll. Han hette Olof Alfred Toffteen. Hans livshistoria är säregen och bör inte förglömmas.


Namnet Toftén dyker upp här och var på gutarnas ö. Naturligtvis är det hämtat från Tofta socken. För drygt ett par århundraden sedan bars det av präster men det har också burits av bönder och sjöfarare. På goda grunder kan man alltså räkna med att flera släkter tagit namn från socknen.

I det här fallet kan vår svensk-amerikanska präst räkna arbetskarlen Hans Tofften, född i Tofta socken den 12 maj 1776, som sin stamfar. Hans gifte sig 1823 med Christina Maria Hallbåter från Levide och i familjen som 1821 hade bosatt sig i en stuga vid Hexarve i Sproge socken, föddes fyra barn.

Näst äldst bland barnen var Johan Petter Tofften, född den 15 november 1826. Han skulle bli far till Olof Alfred, men han skulle också bli en legendarisk skeppare i farvattnen runt gutarnas ö.

Petter Tofften skolade sig på vattnet. Boklig lärdom var honom fjärran. Han lärde sig aldrig skriva, och läskunnigheten var bristfällig. Navigationsinstrument och sjökort var föraktade "nymodigheter". Han kunde vartenda sjömärke runt Gotlands kust, antingen det var ett kyrktorn, sjöbod, gärdsgård eller träd. Erik Olsson i Sanda har en bra historia om Petter, som jag välvilligt fått låna med vidhängande bild att här återgivas.

Skutskepparen Johan Petter Tofften gifte sig 1849 med Ingrid Magdalena Hermansdotter, född den 2 december 1825 i Havdhem. Hustrun var gott barnlagd, för i fami ljen föddes fram till 1866 åtta barn, varav dock tre dog i späd ålder. Familjen kom att bo kvar i Sproge.

Petter skaffade sig en egen skuta med det förhoppningsfulla namnet LYCKAN. Namnet till trots rände hon dock på grund vid Sproge och måste repareras. När hon nu låg uppdragen på backen var någon illasinnad skämtare och satte ett O framför namnskyltarna. Detta gjorde naturligtvis Petter bedrövad och fick honom till att döpa om skutan till det säreget lydande TIODOR. Med det namnet skulle hon under många år frakta styckegods som t.ex. slipstenar och kalk runt om i Östersjön givande familjen det uppehälle som dock inte gav något stort överflöd. När Johan Petter Tofften dog den 31 januari 1903 var han en legend inom sjöfartskretsen.


Olof Alfred föddes i föräldrarnas stuga på Hexarve grund den 26 juni 1863. Han var föräldrarnas näst yngsta barn. Säkert var det hans mor som fostrade honom för Johan Petter låg mestadels på sjön. Redan före småskolan fick han nog hjälpa till hemma med vad han kunde.

Skoltiden var spännande och han tyckte mycket om att lära sig läsa. Det skulle inte dröja länge förrän det blev hans allt uppslukande intresse. Att få fortsätta med studier blev hans stora dröm men då stötte han på patrull. Boklig lärdom menade hans far var väl inget som gav mat på bordet.

Det skulle bli mycket tjat och gnat mellan far och son. Efter folkskolan och konfirrnationen ville han fortsätta att studera. 1876 öppnade Gotlands folkhögskola sina kurser i Hemse och det blev Olofs närmaste mål att få gå igenom en årskurs där. Till slut gav fader Petter med sig. Detta blev inledningen till en enastående studiegång. Efter folkhögskolan sökte han in på det Högre Allmänna Läroverket i Visby. Han hade tur, för de där undervisande lärarna kan sannerligen anses duktiga.

Normalt skulle studierna i Visby ta nio år, men Olof läser före, sommar som vinter, och kan ta sin studentexamen efter bara fyra och ett halvt år. Det var en prestation som man i läroverkets historia inte sett maken till. Den 12 juni 1885 lämnar han skolan, nu hägrar Uppsala universitet.

För att bättra på den magra kassan tar han sommaren 1885 tjänst som informator hos godsägare Myrman i Roma. Den 6 oktober skrivs han så in vid universitetet. I december är han färdig med en latinsk avhandling för den filosofiska graden och påbörjar inom teologiska fakulteten studier av semitiska och klassiska språk som trollbinder honom, men han läser också filosofi och historia.

1886-87 återvänder han till Gotland och får en lekmannatjänst hos prosten Johan Jacob Broander i Havdhem. Denne var en lärd man som helst i stillhet sysselsatte sig med sina böcker. Säkert tog han emot den unge akademikern med glädje. Här fick Olof mer praktiskt en inblick i en prästs arbete, men ännu var det lång väg till en prästvigning.

Då händer något oväntat. Olof emigrerar 1888 till Amerika.

Emigration var inget okänt i familjen Tofften. Två äldre bröder, Johan August och Jacob Petter, som båda var sjömän och inskrivna på sjömanshuset i Visby hade 1880 lämnat Sproge. Den ene hade England som resmål och den andre Amerika. För övrigt var 1880-talet en omfattande emigrationsperiod på ön. Men vi vet inte den direkta anledningen till Olofs beslut. Den 19 maj får han sitt flyttningsbetyg i Sproge och den 25 går han ombord på båten i Göteborg med biljett till Chicago. Olof vänder blad i sitt livs historia.


Olof A Toffteen i mässkrud.


Det blev till en början en hård tid för invandraren. Han livnärde sig som lågt betald lärare men det kom till en förbättring när han slöt sig till Augustanakyrkan. Där kom han en tid att verka som predikant knuten till centralförsamlingen i Rock Island, Ill. Det såg ut att bli en levande framtid, varför han tog det djärva steget att gifta sig med sin själs älskade miss Maria Nitilia Russel. De vigdes den 25 augusti 1891.

Den kyrka Olof mötte i Amerika stämde inte överens med hans egen trosuppfattning grundad på Gotland och i Uppsala. Han drogs in i dogmatiska strider och konsekvenser blev att han lämnade Augustanasynoden och sökte sig i stället till Protestant Episcopal Church där han inträdde den 24 juni 1892. Han ordinerades som diakon och satte sig in i sitt nya samfunds trosoch tänkesätt. Den 21 juni 1893 prästvigdes han av Right Rev. Alexander Burgess, biskop av Quincy. I tio års tid skulle han med obändig energi verka som kyrkoherde men framför allt församlingsgrundare. På intet vis sparade han sina andliga och kroppsliga krafter. Han grundade 2 församlingar i Minneapolis samt ytterligare församlingar i St. Paul, Lokato, Lichfleld i Minnesota och Woodhull och Chicago i Illinois. Här skulle kyrkor byggas eller åtminstone kyrksal ordnas. Det var en stenhård kamp om själarna och många gånger fick han se ett påbörjat arbete ge mindre utdelning än han förväntat. Han hade också hustru att tänka på med alla flyttningar som måste till. Han hade inte heller lagt sina studier på hyllan. De semitiska språken fångade honom än mer. Det kunde inte fortsätta i längden. Han blev mycket allvarligt sjuk, när han var som mest verksam.


Efter operation och konvalescens var det fullt klart för Olof A. Toffteen att någon ny kyrkoherdetjänst inte var att tänka på. I stället tog han upp studierna och forskningarna i semitiska språk och arkeologi vid det världsberömda John Hopkins University i Baltimore, Maryland. Den 13 juni 1905 avlade han graden filosofie doktor med utmärkelsen "magna cum laude" och dessutom erhöll han den sällsynta hedersutmärkelsen "fellow". Diplomen mottog han ur president Theodore Roosevelts hand.

Lönen för rnödan lät inte vänta på sig. På hösten 1905 kallades han som professor i semitiska språk vid The Western Theological Seminary i Chicago, en befattning som han upprätthöll till på våren 1910. Även på Gotland noterades hans framgångar i Gotlands Allehanda den 14 juli 1906.

Toffteens forskningar kom att breddas och bli något av vad man i dag kallar tvärvetenskapliga. Han läste vad han kom över av skrifter som berörde orientens arkeologi. Han satte sig in i kilskriftens mysterier. Han lärde sig flera av forntidens språk i denna del av världen. Redan 1900 publicerade han sina funderingar i ett verk kallat "Myths and Bible". Som professor befordrar han till trycket ett större verk varje år. Hans forskningar uppmärksammas runt om i världen. Han knyter kontakten med forskare i andra länder och han väljs in i lärda sällskap.

I det här sammananhanget får inte glömmas, att han 1912 blev hedersmedlem i Gotlands Fornvänner.


Gotland, den sköna hemön, hade under många år lockat honom att besöka. När han samtidigt ivrigt åstundade att sätta sig in i de stora egyptiska samlingarna i Berlin reste han och hustrun till Europa under ett drygt år, 1910-11.

Åter trampade han vägarna och stigarna i Sproge och Havdhem. Återsåg han sin studiestad Visby. Han träffade släkt och vänner runt om på ön. Han lystrade åter till sitt barndomsnamn - Alfred. Hemkomsten väckte uppseende och kameran togs fram. Tänk att skutskepparens sork blivit en så lärd man, det är då förunderligt!
 
 

Olof Alfred Toffteen sitter till höger bak på vagnen. Kusken är Sven Thomssons morfar Per Pettersson från Sigers i Havdhem. Kortet lär vara taget vid Sixarve på Näs.

Sent på året 1911 återvänder Olof och hustrun till Amerika. Intrycken hade varit många och studierna rikt givande. Man slår sig ner i Chicago och här grundar Olof A. Toffleen 1913 The Scandia Institute. Här praktiserar han sina helt nya och annorlunda undervisningsmetoder, en högst individualiserad inlärning som gav snabba och framgångsrika resultat. I tio år driver han institutet som dess rektor. När USA dras in i första världskriget 1917 blev hans skola per omgående "inkallad" till försvaret för att specialutbilda officerare.

På våren 1923 drog sig Olof tillbaka till privatlivet vilket betydde fortsatta språk- och fornforskningar. Resultatet blev en serie mycket uppmärksammade böcker: "Biblical Archeology" 3 band, "A Forgotten Religion" och många fler avhandlingar. Han ställde också upp en kronologi om det forna orienten och Egypten.

I sina böcker, inte minst de ovan nämnda, framförde han många beska sanningar mot fördomar och dogmatiska lögner som inte alltid passade kyrkans väl etablerade män.

Mot slutet av sitt liv, när hans hjässa försilvrats, sökte han sig vidare in i Bibelns budskap och sanningar.

En förnuftets religion blev hans budskap när han samlade vänner runt sig i Chicago till en "akademisk söndagsgudstjänst". Han samlade också många landsmän från det gamla landet till onsdags- och fredagsträffar som säkert fick stor betydelse i storstadens rotlösa tillvaro.

Många teorier, idéer och snilleblixtar i Olof A. Toffteens forskningar har naturligtvis inte hållit måttet inför all vidare studium, men utan tvekan fick hans forskningar stor betydelse för den vidare utvecklingen. Grunden i hans liv, den djupa tron på Gud och Frälsaren, kan dock inte förändras alla forskningar till trots.

Olof A. Toffteen avled i Chicago den 14 februari 1929.

Hur förunderligt är det inte, att den legendariske men nära nog analfabetiske skutskepparen Petter Tofften gav liv åt en son som behärskade exotiska språk och tydde lertavlor med kilskriftens tecken.

Båda var märkliga gutar väl värda att minnas.


Svenska Emigrationsinstitutet:

Passagerarlista för Göteborgs hamn. År 1888
Lundelius Utlandssvenska klippsamling del 58


Thomsson, Sven: Foton och släkttabeller

Litteratur:

Allsvensksamling 1926: Peterson, Nils G. En andens storman i Chicago
Bohman, Lennart m.fl.: Ett landsortsläroverk, Stockholm 1971
Olson, Ernst W: History of the Swedes of Illinois, Chicago 1908
Olson, Ernst W: The Swedish Element in Illinois, Chicago 1917
Rehnberg, Mats. Red.: Från fars och farfars tid, Stockholm 1959
Sillén, Tor: Gotländska Studenter 1865-1894, Visby 1895
Skarstedt, Ernst: Svensk-amerikanska folket.- Stockholm 1917
Skarstedt, Ernst: Pennfäktare, Stockholm 1930
Skepparegillet i Visby: Medlernsblad nr 40, Visby 1990
Söderström, Alfred: Minneapolis Minnen, Minneapolis 1899
The Swedish Blue Book?, Chicago 1927
Österholm, Sven m.fl.: En bok om Havdhem, Visby 1972


Egna samlingar