Järnvägslinjen Klintehamn - Hablingbo 20 år efter nedläggningen

Av Birgitta Molin och Gunnar Stenström, GIIIf

Sydvästra Gotlands järnväg

är framme vid sitt mål

finns bättre samfärdsel så säg

än boggievagn på räls av stål

det fröjdar sinnet må ni tro

att banan kom till Hablingbo

Detta skrev en äldre bonde från

Hablingbo i Gotlänningen år 1924

Klintehamn - Hablingbo, kortfattad historik

Järnvägen från Klintehamn till Hablingbo planlades redan 1912. Den som intensivt arbetade för denna järnväg var dåvarande folkskolläraren och riksdagsmannen August Lingström. Motståndet ute i socknarna var stort, och en av de socknar som var mest motvilliga mot järnvägen var Sproge. Men Båtel Siltberg, Urgude, var den som så småningom fick de övriga sockenborna att ändra sig.

Klinte kommun fick satsa mycket pengar. Den i januari 1912 beslutade kommunen att den skulle teckna aktier med 10 000 kr i en blivande järnväg från Klintehamn till Hablingbo, den s.k. D e p s 1 i n j e n . Den 17 december samma är beslutade stämman, att den skulle teckna aktier med ytterligare 20 000 kr i det projekterade järnvägsbolaget. Även socknarna längs med järnvägen tecknade aktier. Fröjel tecknade aktier med 40 000 kr, Eksta med 50 000 kr, Sproge med 20 000 kr, Silte med 33 000 kr, och slutligen Hablingbo med 50 000 kr. Uppgift för Levide saknas. För Sproges del togs lånet i Stockholms Hypoteksbank. Detta lån skulle seden betalas tillbaka på 40 år. Övriga uppgifter har ej gått att få tag på.

Det dröjde sedan ganska länge innan järnvägsbygget kom i gång. Kommunerna var trots allt tröga med att teckna aktier och dessutom kom första världskriget med materialbrist not höga kostnader. Stiftarna fick vid två tillfällen hos Kungl. Maj:t begära förnyad koncession.

1923 kunde äntligen arbetet börja på allvar. Trafiken kom igång lagom till betkampanjen. Sommaren 1924 invigdes järnvägen, som då kallades Sydvästra Gotlands järnväg och som införlivades med linjen Klintehamn - Roma, som blev invigd 1899.

Den 1 juli 1947 övertog staten Järnvägarna på Gotland och drev dem i bolagsform under ett år. Sedan blev de förvaltade som ett statligt trafikföretag. Nu moderniserades det hela; rälsbussar i stället för ånglok ombesörjde passagerar- och den lättare godstrafiken medan motorlok blev dragkraften för den tyngre godstrafiken. Ny stor verkstad byggdes i Visby och stationshusen moderniserades. Men det hela gick med stora årliga förluster och det beslutades att järnvägen Slite - Roma - Klintehamn - Hablingbo skulle läggas ned.

Onsdagen den 10 juni 1953 gick den sista rälsbussen från Hablingbo till Visby. När den kom till Klintehamn hängde en stor krans på bussens bakgavel, troligen dithängd av en sörjande f.d. trafikant. Sista godståget gick måndagen den 8 juni. Det fördes av lokföraren Martin Wallin och konduktör Emanuel Karlsson, som bägge börjat på denna bana 23 år tidigare. Järnvägen kom dock till viss användning även under de närmast två följande åren, då man på höstarna fraktade sockerbetor till Roma.

Under järnvägens korta existens fanns det flera trafikinspektörer. Den förste

hette Gildon och den siste Benning. Därefter var det en nedläggningsinspektör vid namn Larsson.

Under samma tid fanns det i t.ex. Sproge endast en stins, Hjalmar Hemmander. Han tjänstgjorde även som postföreståndare.

Ovanstående uppgifter är till största delen tagna ur boken "Klinteminnen" av August Lindqvist. Vissa kompletteringar har gjorts efter ortsbefolkningens egna uppgifter.

Översikt

Linjen Klintehamn - Hablingbo är en sträcka, på c:a tre mil. Att linjen inte gick genom tättbebyggt område märks på antalet bommar. De enda utefter linjen fanns i Klintehamn. För övrigt var det endast varningsskyltar. På en del ställen fanns det dock en järngrind. Den var ditsatt för att skydda alla djur längs linjen. Trots detta har det hänt att djur blivit överkörda av tåget .

På den tid som järnvägen användes så fanns det lokaltelefon mellan varje station. Stinsen

ringde då vidare till nästa station och talade om att tåget just hade gått. Numera finns på de flesta stationerna ännu trådarna kvar medan på en del ställen utmed linjen är trådarna och stolparna nedtagna.

Längs järnvägslinjen är för länge sedan räls och slipers borttagna. Bainvallen har

på sina håll fått helt nya uppgifter. Ganska stor del av den forna järnvägen är nu omgjord till väg. Detta är troligen gjort därför att banvallen gick så mycket rakare än de redan befintliga landsvägarna.

Största delen av banvallen är dock helt igenvuxen. Den mesta växtligheten består av små låga buskar, ett och annat ungträd samt gräs.

En annan sorts växtlighet är spannmål. På åtskilliga platser har banvallen plöjts upp och används numera som åker. Exempel på detta finns i Eksta och vid Hallins gård i Fröjel.

Längs banvallen finns några gamla väl bevarade stenbroar kvar. En av dessa är den över Tjängdarvekanalen i Sproge.

Där banvallen korsar vägen mellan Eksta och Levide finns en av de vackraste platserna på hela sträckan. Norrut är banvallen omgjord till väg. Söderut finns den kvar i mycket litet förändrat skick. Den är där täckt med grönt saftigt gräs.

På de flesta håll utmed linjen finns inga spår efter den järnvägsrälsen. Däremot kan man mycket väl se var järnvägen har gått fram genom att studera markprofilen och öppningarna i skogsbrynet.

Klintehamn

Vad som idag finns kvar av Klintehamns station är stationshuset, lokstallarna och godsmagasinet. Stationshuset används numera som busstation och övervåningen är bebodd. De gamla lokstallarna är ombyggda till verkstadsskola. Godsmagasinet är mycket väl bevarat, men står troligen oanvänt.

Inga märken efter de gamla spåren går att upptäcka, eftersom stationsområdet är asfalterat för att tjänstgöra som parkeringsplats för kunderna till den nyligen uppförda Konsumbutiken.

I korsningen med Donnersgatan fanns förr de enda järnvägsbommarna på den tre mil långa sträckan Klintehamn – Hablingbo. Dessa bommar manövrerades från stationshuset. Bommarna med fundament finns tyvärr ej kvar idag.

Strax norr om själva stationshuset finns ett minnesmärke i form av en järnvägstralla uppsatt. Detta minnesmärke har troligen kommit till efter järnvägens nedläggelse år 1953.

Klintehamns stationshus och övriga byggnader uppfördes redan år 1898 och invigdes år 1899, då hela sträckan från Roma till Klintehamn var färdigbyggd.

Kaupe

Ett par kilometer söder om Klintehamns järnvägsstation uppfördes en station i närheten av Deps gård. Järnvägslinjen till Hablingbo kallades därför ibland Depslinjen. Det officiella namnet var annars Sydvästra Gotlands järnväg. Inga lämningar efter stationsbyggnaderna finns dock kvar. Inte ens husgrunderna kan ses.

På grund av markens utseende har man varit tvungen att spränga ner järnvägsspåret ett par meter i marken strax norr om Deps gård. Här finns även rester efter den gamla viadukten just där landsvägen korsar järnvägen. Mellan viadukten och stationsområdet är spåret helt övervuxet medan åt andra hållet kan det ovan nämnda nedsänkta spåret ses mycket tydligt. På sina håll har vatten samlats över spåret.

På banvallen mellan Deps och Hallins gårdar i Fröjel har en fullt farbar väg anlagts. Intill Hallins gård kunde för övrigt tåget stanna när så behövdes. Söder om denna anhalt är banvallen utjämnad och man har därmed fått en stor åker, som för tillfället var besått med råg. I fjärran kan man se skogsgatan, d.v.s. den öppning i skogen som järnvägen skapar.

Ytterligare en station finns vid Kaupe i Fröjel. Det var en relativt liten station. Vi hittade inga rester efter något godsmagasin men det måste i så fall ha legat intill den stora stenmur, som man ser på stationsområdet. Stationshuset är sommarbostad. Området är välskött med nyplanterat gräs och stenlagd gång. Intill stationshuset är också en flaggstång uppsatt. Invid toaletten tänker man uppföra ett litet skjul eftersom man lagt början till grund i form av sten i marken. På stationsområdet hittar man också en cementgrund och dt är möjligt att det en gång har funnits ett magasin eller förrådsbyggnad här men det ligger ganska långt ifrån själva spåret.

Levide

En av de större stationerna utmed linjen var Levide. På stationsområdet finns idag ett par godsmagasin, stationshuset, våghuset samt en toalett. Samtliga byggnader är mycket väl bevarade. Stationshuset är nyrenoverat och används som sommarbostad. Ett av magasinen är troligen renoverat efter järnvägens nedläggning. Det andra magasinet fungerar som redskapsbod. Alldeles söder om denna finns rester efter en gammal husgrund. Där kan man tydligt se att byggnaden haft kakelgolv. Det enda som ändrats på våghuset är att vågbryggan och vågmaskineriet blivit borttaget.

Några märken efter spåret är omöjligt att upptäcka, men troligen har det gått två spår på själva stationsområdet. Bl.a. tyder placeringen av magasinet på detta.

Trots att det inte går att se några spår på stationsområdet så kan mycket väl se var järnvägen gjort den skarpa kurva som var nödvändig för att komma rakt på Stjärnarve station, som ligger väster om Levide station.

Stjärnarve

Vid Stjärnarve är själva stationshuset tillbyggt åt två håll och används idag som bostadshus. Ägaren är maskinstationshållare Mattis Jönsson, som är född och uppväxt på denna järnvägsstation. Modern var stins och fadern var en banarbetare. Framför stationshuset, där de båda spåren gick är nu åker. Resten av stationsområdet är gräsbevuxet. Våghuset är mycket väl bevarat, vågbryggan är hel och maskineriet inne i våghuset är i nästan funktionsdugligt skick. Längre västerut kan järnvägskurvan urskiljas i skogskanten. De två spåren går troligen ihop till ett strax före kurvan.

Väster om själva våghuset finns en stengrund till ett gammalt godsmagasin av den typ där magasin uppbärs av cementstolpar.

Sproge

Vid Sproge järnvägsstation finns fortfarande själva stationshuset kvar i sitt ursprungliga skick. Till och med stationsskylten sitter på sin plats. Byggnaden används emellertid idag som sommarställe. Ägaren är sonson till dåvarande stinsen vid Sproge station. På bilden ovan kan man se att stenkanten mellan perrong och spåren finns bevarad. Inne på stationsområdet är spåren väl synliga medan på norra sidan därom växer ung granskog på järnvägsbanken.

Bilden visar godsmagasinet vid Sproge station. Bakom magasinet ser man en järnkonstruktion. Vid denna bands förr de hästar som kom till stationen. Sådana järnkonstruktioner finns fortfarande kvar även vid Silte och Hablingbo stationer.

Bilden visar våghuset, som tillsammans med godsmagasinet verkar ganska fallfärdiga. Vågbryggan är förstörd och vågmekanismen alltför rostig för att kunna användas. På stationsområdet finns dessutom toaletter och ett garage. Garaget, används som lastbilsgarage, är byggt i plåt under järnvägens sista ”levnadsår”.

Norr om stationen finns rester av ett gammalt vattentag, där tåget stannade och fyllde på vatten.

Flygfoto över stationsområdet.

Silteby

Mellan Sproge och Silte stationer, den senare kallad Silteby för att inte förväxlas med köpingen Slite, finns en järnvägsbro över Mästermyrkanalen. Här kunde tåget liksom vid Hallins gård i Fröjel stanna en stund när så behövdes. Denna anhalt kallades Stenbro och ligger i Silte socken. Tåget höll just så att det lämnade landsvägen till Hemse fri.

Då denna bro byggdes av Skånska Cement forslades materialet först med tåg till Hemse. Därefter med häst och vagn till Stenbro. Medhjälpare vid dessa transporter var bland andra dåvarande storbonden Jakob G Hederstedt, Snoder i Sproge. Bron ser nu ganska välbehållen ut men efter senaste fördjupningen av kanalen har jord (sand) rasat ner vi de båda ändarna av bron. Det verkar som om bron med tiden blir mer och mer underminerad.

Vid Silteby station är alla byggnader väl bevarade. Stationshuset är ommålat och nyrenoverat. Nytt tak pålagt och väggarna är klädda med lackpanel. Stationsskylten finns kvar.

Järnvägsbanken är igenväxt på norra och södra sidan om stationsområdet. Invid stationshuset ligger en del slipers kvar i marken men de flesta är dock upptagna och ligger nu i prydliga högar på stationsområdet.

Märken efter ett övergångsställe i marken kan man se strax norr om perrongen.

Hablingbo

Hablingbo station var slutstation på Depslinjen och här fick lokpersonalen ligga över. På stationsområdet finns även det gamla men väl bevarade lokstallet kvar. Själva stationshuset och lokstallet är uppförda i rött tegel medan övriga byggnader på linjen är byggda i trä.

Fönstren på stationshuset är igenspikade eftersom detta numera används som militärt förråd av ammunition.

Framför lokstallet finns fortfarande rester av den gamla vändskivan kvar och spåret gick ända fram till landsvägen. Intill spåret och landsvägen byggde G.L.C. sitt magasin. Detta står emellertid oanvänt eftersom man dragit in dessa små magasin och spannmålet forslas istället till Klintehamn, Hemse eller Ronehamn. En del av banvallen förbi lokstallet används nu som väg.

Trädgården omkring stationshuset är igenvuxen och oskött trots att området åtminstone under sommaren används som hästhage.

Avslutning

Trots att järnvägen under sin glansperiod betydde ganska mycket för ortsbefolkningen verkar det som om man inte sörjde så mycket när järnvägen lades ned på mitten av femtiotalet. En del var till och med glada att tågen försvann. Det innebar ju en viss oro för barn och djur att ha ett tåg nästan inpå husknuten. I våra dagar är det ingen som har tid att åka tåg så korta sträckor. Alla har bil, vilket går bra mycket snabbare.

På det hela taget är det trots allt synd att järnvägen försvann. Den var ju bra till godstransporter som inte behöver komma fram så snabbt. Sistnämnda är vår personliga uppfattning som vi tyvärr antagligen inte delar med så många.